Händer på Halmstad Arena: utställning Hall C, Vävgrupper i Halland, Tema Rött, blått och/eller vitt

Kategorier

  • Händer på Halmstad Arena
  • Utställningar

Dag/Day Tid/Time

  • 22 september
  • 23 september
  • 24 september

 

På VÄV2022 kommer en utställning med vävda alster på temat ”Rött, Vitt och/eller Blått” att visas. Kultur i Halland – Slöjd ansvarar för denna satsning. Ett upprop har gjorts till dem som väver i Halland, enskilt, i vävstuga eller på vävkurs. Några av dem som kommer delta i utställningen porträtteras här, med en försmak också på det som kommer ställas ut. Vi ses på VÄV2022!

Porträtt Väverskor, från Kultur i Halland – Slöjds satsning ”Rött, Vitt och/eller Blått”

Vävstugan i Hishult är en öppen mötesplats för dem som är intresserade av handarbete. Laholms kommun stöttar verksamheten som kallas Väntjänst eller volontär/frivilligverksam-het. Av skänkt material har deltagarna vävt och skänkt stolsdynor och dukar till andra mötespunkter i byn, som föreningen Hishults Byalag och församlingshemmet. Vid marknaden i Hishult säljs lotter med vävda alster som vinster där förtjänsten skänks till välgörande ändamål. Söker man handvävt, finns alster till försäljning på vävstugan.

ViviAnne Johansson, född 1943

Det är jag som är handledare för denna studiecirkel i Veddige som är i Studieförbundet Vuxenskolans regi. Jag har varit handledare i många olika studiecirklar i textilt hantverk sedan jag började 1969, bland annat näversöm, pinnspets, markramé, hallandssöm, folkdräktssömnad.

Vävningen betyder mycket för mig. Jag började väva i 8-9-årsåldern. Mamma hade satt upp en mattväv på vinden och hade inte riktigt tid. Jag började med att leka och väva med trasorna som fanns och det blev färgglada ränder. Och vips var mattan 3-4 m lång! På sommarlovet när jag var 12 år vävde jag en ryamatta. Sedan dess har vävintresset funnits. Under åren har det blivit mattor, handdukar, dukar, gardiner, möbeltyger, med mera, ofta efter egna mönster.

Jag gick en terminskurs i vävning 1962 på Kungsbacka Yrkesskola.

Ewa Hedberg, född 1952

Jag väver här både som deltagare i studiecirkeln och de dagar vi har vävstuga här.
För mig betyder vävning avkoppling, kreativitet och kamratskap.
Jag testade att väva som barn men har lärt mig att väva här på kursen.

Pandemin har inte påverkat oss, vår cirkel har fortsatt som vanligt. Vi har studiecirkel och vävstuga i samma lokal så vi har till och med vävt mer än i vanliga fall den här perioden.

Den vita väven är presenterat som Handduk à la Vikingatid. Tekniken är 3 skaftad inslagskypert med flotteringar. Den blå väven är en löpare i daldräll och den röda är en duk med namnet Hallandsdräll, tekniken droppdräll.

 

Inga-Maj Abrahamssson, född 1942

Jag väver hemma och är sedan 51 år tillbaka ledare för vävkurser på ABF i Varberg. De 15 senaste åren, sedan jag gick i pension, har jag två vävgrupper i veckan.

För mig betyder vävningen att jag får träffa många trevliga människor som delar mitt intresse att väva. Den stora behållningen är att inspirera, utveckla och dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter. Under mina år har jag haft förmånen att delta eller hålla i kurser och aktiviteter inom estetisk verksamhet. Ett roligt och stimulerande liv. Nu vill jag lugna ner mig, umgås med vänner, sjunga i kör och ta hand om min ”vävfamilj” så länge de vill ha mig.

Jag lärde mig väva 1961 då jag gick en vävutbildning på Halmstads Yrkesskola med fröken Brita Jonson som ledare. Det ingick både teori och praktik.

Sedan var jag med Berta Thorbjörnsson som praktikant och kom ut i verkligheten. Hon hade vävkurser runt om i bygden och där hände mycket under veckan mellan sammankomsterna. Jag fick lösa problem och rätta till fel. Mycket lärorikt!

Under pandemin har jag vävt mycket hemma: Plädar till alla utekalas i trädgården, handdukar till vårt nyrenoverade badrum och tyg till en kavaj som jag sytt.

 

Yvonne Austvik, född 1944.

Jag väver både i en vävstol hemma och på en vävkurs i ABF:s regi på kvällstid här i Varberg.

Vävningen ger mig olika saker. Först och främst avkoppling. Väver jag, så koncentrerar jag mig på att väva, jag är här och nu. Vävning betyder också samvaro med andra som väver. Vi delar ett gemensamt intresse. Vi träffas i ”vävrummet”. Vävningen betyder inspiration och utbyte av tips – jag blir inspirerad av vad andra väver eller då jag besöker utställningar. Vävning har definitivt blivit ett beroende!

Jag har inte gått någon grundkurs, aldrig riktigt ”lärt” mig. Jag har tittat på när andra vävt. Det var så att jag arbetade inom administrationen på en yrkesskola, där jag fick ta över en och med glatt mod väva färdigt. På den vägen är det!

Under pandemin har jag känt rastlöshet. Att inte kunna träffa mina vävkamrater och inte kunna gå på vävkursen eller andra aktiviteter har gjort att tiden varit lång.

De på vävkursen som ville vara med att väva på temat Rött, vitt och/eller blått utgick från ett gemensamt foto, taget över havet i Apelviken utanför Varberg. Bilden delades in i rutor och detta är den ruta Yvonne Austvik vävt med en segelbåt med rött segel på havet, mot en mörkare himmel.

Gunni Linderoth, Hishult, född 1937.

Förutom här på vävstugan, har jag en vävstol hemma. Och jag har nästan alltid något i min väv. Jag har vävt gardiner, dukar, mattor, med mera. Just nu väver jag en duk i cottolin.

Jag lärde mej väva på en kvällskurs i Hästveda 1953-54 och sedan gick jag på Osby Lanthushållsskola 1955-56. I början på 60-talet gick jag en kvällskurs i vävning i Broby.

Inga-Lill Nilsson, Hishult, född 1949.

För mig är vävning en trevlig fritidssysselsättning. Jag väver här i vävstugan varje vecka. Det var på en kurs i Hishult som jag lärde mig väva på sena 90-talet. Jag är nyfiken på att prova nya saker, nya tekniker och det gör vi här tillsammans.

Kerstin Nilsson, Hishult, född 1933.

Vävning, för mig, är rogivande. Jag väver både hemma och i vår vävstuga. Det var på en kvällskurs som Studieförbundet Vuxenskolan arrangerade här i Hishult som jag lärde mig att väva. De arrangerade många olika kurser här i Hishult tidigare. Hemma väver jag mattor till barnbarnen.

Ulla Gustafson, Hishult, född 1943.

Jag väver också både hemma och här i vävstugan. Jag lärde mig väva på en kurs arrangerad i Knäred av Studieförbundet Vuxenskolan 1991. Under pandemin har jag vävt en matta av min sambos kasserade skjortor, som ett minne efter honom.

Under pandemin har vi träffats en gång i veckan för att väva eller handarbeta med annat så som tanken är med Väntjänsten.

Gunni Linderoth, Inga-Lill Nilsson, Kerstin Nilsson och Ulla Gustafson
Hishults vävstuga satte upp en handduksväv i bomullsvarp, randad på olika sätt. Var och en har sedan valt hur man vill ha uppknytningen och lägga inslaget, så det har blivit olika varianter, långrandiga, rutiga och i tuskaft, panama eller kypert enligt vars och ens idéer. De går också att använda som dukar.

 

 

Eva-Britt Linde, född 1954

Just nu väver jag i Östra Karups Vävförening. Jag har också en 150 cm Glimåkra med kontramarsch hemma och en mindre vävstol på vårt sommarställe.

För mig betyder vävningen och hantverket att jag får utlopp för att uttrycka mig på ett kreativt sätt. Jag är nyfiken på det mesta men vävningen passar mig bäst. Det finns oändliga möjligheter i vävningen och jag är fortfarande nyfiken på att utforska och lära mig nya tekniker och vävsätt. När jag hittar någon intressant hantverkskurs eller liknande, anmäler jag mig till den. Det är därför bra att ha tillgång till väv hemma, det ger tid till att reflektera, fundera och komma på nya vävrelaterade idéer. Jag har ingen formell vävutbildning utan lär mig efter hand eller när jag kommer på något nytt som jag behöver kunna för att gå vidare med mina projekt.

Lisbet Hörberg i Falkenberg, har betytt mycket för mig, det är hon som lärt mig väva. Hon har en gedigen utbildning inom vävning och har hållit många kurser i Falkenberg. Hon gav mig stort utrymme och pushade mig till att prova på många olika vävtekniker.

Sedan började jag väva hos Yvonne Hallberg i Agerör som startade en vävgrupp utan lärare. Vi var en grupp vävare som tog eget ansvar för våra vävar men som också i hög grad inspirerade varandra.

Skaftväxlad taqueté har jag vävt de senaste två åren efter att ha gått en kurs hos Nina Floderus i Haverdal. När jag väver mattor i den tekniken får jag arbeta med både färg och form och dessutom skapa egna mönster.

I Vävföreningen i Östra Karup kommer vi överens om vad vi ska sätta upp och väva. För mig är det viktigt att ha ett bollplank både för att diskutera vävning men också för den sociala samvaron.

Pandemin har inneburit att jag vävt mer hemma. Jag har saknat sammankomster och träffar med vävsnack. Möjligheten att gå på kurser, museer och utställningar för att få nya intryck, har jag saknat väldigt mycket.

Eva-Britt Linde har vävt en matta i mattullgarn i vävtekniken taqueté med mönstret som heter Bjärbo. Bjärbo är ett av de välkända stickmönstren från binget, den halländska sticktraditionen med rötter tillbaka till 1600-talet.

 

Solveig Lassesson, född 1949

Jag väver hemma och har tre vävstolar uppsatta så jag kan växla mellan olika uppsättningar. Vi är en grupp vävare i Falkenberg som har kontakt för utbyte av idéer kring vävning. Det är betydelsefullt och inspirerande att diskutera med andra.

Det blir duktyger, kuddar, handdukar, men efter 50 år och ca 500 mattor är jag fortfarande lika fascinerad av att väva med trasor. Att återvinna gardiner, lakan, kläder med mera och måla en matta i ränder, olika mönster och skiftningar ger mig fortfarande stor tillfredställelse.

Det var på en kvällskurs 1968 jag lärde mig väva. Därefter en terminskurs på Vinslövs slöjd- och hushållsskola. Och så 1-årskursen på Vävskolan i Lund i början av 70-talet. Jag ägnar cirka sex timmar om dagen, fem dagar i veckan, åt vävning under större delen av året. Sommartid blir det mindre, men planering för kommande vävar finns alltid med mig.

Pandemin har gett mig möjlighet att väva ännu mer än tidigare.

Här är en detaljbild av en randig trasmatta i panamatwist av kasserade byxor och lakan. Den rutiga duken är vävd i tekniken droppdräll av bomull/lintow, båda alstren formgivna och vävda av Solveig Lassesson.

Detalj av två vävda konstverk av Farnaz Ferdows, där hon har använt två sorters ramar. Farnaz har kombinerat olika material och vävtekniker.

Farnaz Ferdows, född 1982

Det är i mitt hem jag väver. Genom att väva kan jag kombinera olika saker och skapa nya konstnärliga verk. Jag väver inte i en traditionell vävstol eller ram utan väver på oväntade ramar, på olika konstruktioner och objekt.

Jag väver av två huvudsakliga skäl. För det första skänker vävningen mig mycket ro och jag kan uttrycka mina känslor genom att väva. För det andra är vävning ett verktyg som låter mig koppla ihop olika föremål för att skapa nya koncept.

Det var på Technical and Vocational Training Organization i Irans huvudstad Teheran som jag lärde mig att väva på persiskt vis. Det vill säga i en väv med upprättstående varp. Och när jag kom till Sverige, 2019, lärde jag mig att väva lite på svenskt vis, på en vävstol med horisontell varp, av några medlemmar i en vävstuga.

Att vara avskärmad i hemmet under pandemin fick mig att utveckla många idéer och förverkliga dem med de enkla verktyg jag hade tillgång till. Med andra ord – isoleringen sporrade min kreativitet!

Marina Fränke väver i en vävstol med skaftväxling, shaft switching-teknik. Det innebär att man växlar solven från ett skaft till ett annat vilket gör att man kan arbeta mycket fritt, få fram stor mönsterrikedom och variation. Inredningen till vävstolen är mycket enkel och är framtagen tillsammans med Barbro Bengtsson, väverska och textilkonstnär.

Marina Fränke, Harplinge

Platsen jag väver på är i min kombinerade bostad-ateljé. ” Inte en dag utan ett inslag”. Vävningen är en del av min yrkesverksamhet; dels formgivning för industriell tillverkning, dels handvävning som bilder och mattor.

Jag har lärt mig väva via kurser hos Stockholms läns och stads hemslöjdsförening 1959-60.

Sedan gick jag på Konstfack, först på aftonskola i tre år sedan två år på dagtid. Därefter gick jag en ettårig kurs i textiltryck på samma skola. Jag har gått kurser i shaft switching-teknik (skaftväxling) för Barbro Bengtsson. Fördjupning har jag gjort genom två datavävkurser för Dini Cameron från Canada och på Statens lärarhöjskole för formgivning i Oslo.

Som yrkesverksam har jag arbetat både som fast anställd och som frilans, både utomlands och i Sverige. Allt med koppling till mitt textila kunnande och design. Till exempel Mönsterkontakt,  Svenskt Färgcentrum, Uddebo Väveri AB, Bogesunds väveri, Bolon AB, Old Mill Wallcovering på Irland, Pegulan i Tyskland med flera.

Under perioden av isolering har jag haft det bra. Jag har i lugn och ro experimenterat och provvävt utan att bli avbruten. Det är skönt att ha ett kreativt arbete så för mig har tiden inte varit långsam utan spännande.


Kirsten Drejdal, Halmstad, född 1955

Jag väver brickvävda band, i min ateljé, hemma eller där jag hittar en krok, gren eller annat där jag kan hänga upp mitt arbete. Ett stadigt ”motstånd” krävs när man väver brickvävda band. På Hallandsgården, friluftsmuseet i Halmstad där jag arbetar ibland, väver jag på vävstolen där och så hjälper jag till i vävstugan på Karl XI’s äldreboende.

Mitt vävintresse har följt mig sedan slutet av 1960 talet då jag jobbade som terapibi­träde. Efter en väv- och sömnadsutbildning jobbade jag i en vävbod under några år och 1990–2010 var jag anställd på Halländska Hemslöjden, Hemslöjdsbutiken i Halmstad. Innan min pension har jag varit anställd på Hallands konstmuseum med ansvar för deras textilmagasin.

Brickvävningen betyder nya utmaningar varje gång jag börjar på ett nytt mönster. När jag kommer i gång med att väva, fascineras jag av att se mönstret växa fram. En del mönster är smidiga, andra måste man koncentrera sig på ändan till slutet av väv­ningen och då är man borta för omvärlden.

Det var av Sonja Berlin som jag lärde mig väva brickvävda band. 1994 lanserade hon sin bok ”Brickvävning så in i Norden” och bjöds in att hålla föredrag av Halländska Hemslöjden. Föredraget hölls på Strandgatan 20 i Halmstad och vi var några stycken som blev fast. Vi gick på kurs för Sonja flera år i rad. Därefter har jag själv hållit en­klare kurser i brickvävda band.

Under pandemin har jag inte hållit några kurser men jag har kunnat ägna mig åt mitt eget vävande.

Ulla Engström, som också är ordförande i Kungsbacka Hemslöjdsgille, har vävt gillets logotype i tekniken damast. Hon har en harneskutrustning på sin vävstol som maken har byggt.

Ulla Engström, född 1944

Jag väver mest hemma. Jag är också medlem i Apelröds vävstuga sedan början av 80-talet. Där väver jag också ibland.

Det är och har alltid varit roligt med skapande verksamhet. Jag vävde små mattor till dockskåpet som barn och gillade slöjden i skolan också. Det är spännande med vävning för det finns så många olika tekniker och man blir glad av att väva.

1974 köpte jag en begagnad Norrköpingsvävstol 110 cm bred av en äldre dam i Stockholm. Jag fick hjälp av en granne som var vävlärare. När vi flyttade till Nässjö 1975 gick jag en vävkurs, kvällstid, på gymnasiet där. Och efter att ha flyttat till Kungsbacka hittade jag en gymnasiekurs, Dekorativ Väv, för Ulla Onvall, hösten 1977.

Under pandemin har jag haft mer tid för vävningen eftersom jag varit hemma mer. Jag har även hjälpt till på Apelröds vävstuga med uppsättning av vävar där.

 

Cecilia Drotz, född 1966

Jag räknar mej som nybörjare i vävning. Jag köpte en vävram, böcker och garn på loppis för några år sedan för att ha något kreativt, kravlöst, att göra på vintern när jag inte kan vara det i min trädgård. Ramen väver jag på hemma. Hade jag inte vävt som barn, hade jag nog inte varit intresserad av en vävram nu. Sedan tre år tillbaka är jag medlem i Apelröds vävstuga efter att ha blivit medbjuden av en granne. I sommar har jag FÅTT en egen vävstol som jag fått hjälp att sätta upp så snart väver jag i den också. I höst ska jag gå en distanskurs med tre fysiska träffar på Fornby folkhögskola i Borlänge. Jag har också läst på i böcker och nu gått med i grupper på FB.

Vävning ger avkoppling, glädje, kreativitet och utmaning genom att jag får klura ut saker. Men också samhörighet, det är både en individuell och social hobby. Att väva på vävstol är också väldigt fysiskt, man måste resa sig ofta o dra fram, slå med bommen mm. När man sätter upp o tar ner väven behövs både styrka, finmotorik och vighet både i kropp och knopp. Vävning handlar väldigt mycket om att dela med sig av såväl kunskap som idéer.

 

 

Bildväven är vävd i flamskram/vävram, med ullgarn och efter nedklippning kompletterad med broderi. Experiment med ryaknutar och olika kvaliteter på ullgarnet.

 

Anita Toreson, född 1942

Inför min start 1960 på Textillärarutbildningen i Malmö, gick jag en vävkurs. Jag väver både hemma och i Limabacka vävstuga. När mina barnbarn nu ”sätter bo”, är de väldigt intresserade av handgjorda textilier som de själva är med och färg- och formsätter. Trasmattor, bolstervar, mm. Det blir en sporre för mej, att de uppskattar det jag gör och att textilierna används. Ett roligt samarbete.

Min farfars bror, Gustaf, född 1889, berättade när jag började vävkursen hur han hade hjälpt sin mamma dra på vävar som yngst i syskonskaran då han var den som bodde kvar hemma. Det måste ha varit runt 1910-15. Hans berättelser om det har också inspirerat mej. Har insett att väldigt många i mina tidigare generationer har arbetat med textil som skräddare, handskmakare, mössömmerska osv. Mina barnbarn är flinka, någon är nyfiken på att lära sig att väva. Det känns kul!

Gerd Norrman, född 1942

Min lust och inspiration för vävning tändes då jag var 19 år och gick en tre-veckors vävkurs på Katrinebergs Folkhögskola. Sedan dess väver jag, både i vävstol hemma och här i vävstugan där jag nu är kontaktperson. Vi är 7 st som ingår i Limabacka vävstuga, Väröbacka, som drivs som kamratcirkel via Studieförbundet Vuxenskolan.

Vävningen påminner mig om att vara närvarande i stunden.

 

 

 

Duken är vävd i tekniken halvdräll eller ”fattigmansdräll” efter en gammal förlaga ute på Vendelsö, en av Hallands få öar. Originalet kommer från Anni Wendelstrand och vävdes på 1930-40-talet.